Höst. Så mycket att det inte kan bli mer höst. Världsliga vardagar brusar förbi. Musiklistor som alltid är på och vi kan nog alla texterna nu. Morgonar som bara är cykelljus i tom natt fast det borde vara morgon. Mörker och blött, klistrigt regn. Sedan några minuter för mycket vid en hållplats där bara jag hoppar på och skylten glittrar inte nu, för det är regn. På andra sidan lyser gatljus upp vägen och lite av himlen. Men till mig räcker inte riktigt ljuset. Sedan kommer bussen som på avstånd är som ett rullande stjärntecken. Tar mig till något jag visst måste till och det är kanske bra. En buss fullare än vad jag önskat och alldeles för tyst är det. Det är kanske inte bara jag som tänker att mitt hår luktar höstregn och att om ingen annan skulle åka denna bussen skulle jag kunna sjunga med i denna fina sång. Min favoritlåt just nu. Kanske var det i alla fall någon mer som kände så.
Sedan var väl det mesta som det skulle fast lite annolunda ändå. Ända tills man fick skriva att man var där fast man såklart gick hem. Jätteunderbart, så fick man åka hem. Som om meningen med livet var just det. Att komma hem. I regnet smälte jag bort på en cykel i mammas jacka som inte var så regntät, men mamma är ju inte hemma ändå. Hela världens alla löv på marken och inte på några träd för de är nakna nu. Nästan helt nakna står de i extrem översvämmning som svält och fattigdom. Precis så. Svältande och fattigdomma träd. Fast ingenting spelar ju roll. Det förstår man väl. Ingen roll nu. Bara som det är.

♥