Trötta blickar ifrån mig och från dig till världen. Världen som bara bestod av regnfyllda asfaltsvägar och sunkiga gräsmattor där gräset nästan var grått. Här går vi, här lever vi, här cyklar den feta kvinnan i motvind. Bland Människor och regnförstörda frisyrer blir man bara tröttare. Av matte och Latin får man inte heller ny energi. Dagdrömmar letar sig fram och det är lätt att drunkna i kärlekshistorier av Kerstin Thorvall på bussen mot allt. Lika lätt och så dumt att då huvudet ligger bland andragrads-ekvationer och bråk, komma att tänka på barnsommar. Doften av fjäril och lavendel instängd i en färgnött glassburk med hål. Vaniljglass antagligen. Äkta vaniljglass med prickar som ätits upp nån annan gång.
   Gräs, hav och kusiner som kommer. Nästan som systrar blir vi. Tillsammans ger vi världen liv. Cyklar korta rundor som varar i nästan evig tid, för vi stannar på vägen hela tiden. Nästan mogna bär blandat med fyra sockerbitar som blev en saft som smakade 'inte tillräckligt söt' och så mera sockerbitar att hacka ner så söligt. Grannen vill inte köpa men vi får glass ändå, just du kommer nog ihåg. Barndom och sommar och en tid som var då. Borta nu tror vi, men ibland ligger den gömd i matteboken kvart i tre. Man får bara inte glömma att titta efter.

♥