åh för sista lovdagen.
placerade de flesta timmarna på solplankor. En filt, sånger ur en spelare, cirtonvatten, vit hatt och bara lätta kläder. Matematiska formler som är alldeles för många, men jag kan några nu. Varvade de talfyllda sidorna med lakritsglass och en cykelrunda. Familjer hade tagit bara det nödvändigaste ifrån sin vardag i stan, in i sommarhusen att cykla förbi. Stadsfamiljer som lade sig utspridda över gräsmattorna. Tittade på luften, spridde ut en doft av solkräm och associerade lukten av kossa med någon slags dröm tror jag. De hälsade med léende nickar och tänkte nog att här ute är det problemfria vyer och sommar mest alltid.
Jag nästan trodde dem.

Detta lovet har varit väldigt bra tänkte jag mest hela dagen, men önskade såklart en dag till eller flera hundra. Men snart sommar och snart snart snart sommar.
På riktigt.

När Matten var mer än tråkig och jag lyckats ta igen i alla fall några för tidigt hemtagna bussar, bytte jag till bästa boken. Norweigan wood. Jag gråter så sällan av att läsa eller ens till sorgliga filmer. Det gjorde jag inte nu heller. Inte ens när den tog slut. Men jag är riktig när jag säger hur bra den var. Precis som skriven för mig. Jag läste den inte väldigt fort, men precis lagom länge ändå. Den är så bra att man vill ha den kvar att läsa på bussen, i solen eller bara hela tiden egentligen. Men nu är den slut och jag har hittat ungefär tjugo finaste meningen i den.
ett tips mest. läs den.

annars badade jag bara. i citronvatten.
och krossade glaset på mitt rosa tandläkarväder. det kändes trist.


imorgon börjar veckan. med tisdag.