Att man kan sjunga något så rätt om något så vardagligt. som var precis på pricken, ja jag skulle kunna bli tagen. Helt tagen av honom. Om det inte varit så att jag blivit det så många gånger förrut. Jag har förstått nu, så jag blir inte lika tagen längre. Jag har förstått löven mot marken som luktar asfalt och jag förstår gråvita skyar. Jag förstår att du är fin och jag förstår att du inte ens vet att jag finns.
  I ett regn som kanske bara var utanför ditt fönster cyklade jag ifrån skolan och mascara hamnade under och alla ansikten nästan smälte. Inte hela vägen hem för det är en lång väg på cykel, men tillräckligt långt för att strumbyxfötter skulle bada i regnvatten cyklade jag. Regnvatten, som jag såå önskade bara skulle finnas utanför fönstret. Så var det väl också, tillsammans med mig. Utanför fönstret med mig.
  På en buss fylld med ansikten nertryckna i regnvåta, ull-luktande halsdukar i dova färger och någons som var lysande orange. På en buss med skyddande fönster i alla fall, åkte jag hem igen och tänkte att nu är det höst och det är visst inte mysigt alla dagar. Men egentligen var det ju ganska mysigt, innanför fönstret. 
  Jag strävar hårt efter att lära mig alla orden som Håkan sjunger på sin nya platta och det går bra. Sedan måste jag tänka så mycket på himlen. Av någon anledning ska man lära sig att skriva dikter i skolan. Något som säkert kan vara så fint blir då lätt något som bara är skola. Förstört och bara tråkig skola. Så skriva om himlen ska jag, tills imån. Himlen som var så tråkig idag. 
   Imån är det onsdag och den råkar oftast bli min bästa dag efter fredag, av vardagarna räknat. Av ingen anledning alls eller av kanske hur många som helst. Jag vet inte riktigt.  Men imån är det i alla fall onsdag. 

Idag: Söndermarken, Lars winnerbäck


♥