♦♦♦

hej. har inte sett dig på ett tag nu. Nästan längesen. Jag saknar dig ibland. Vet inte riktigt varför egentligen. Saknar den du skulle kunna vara. eller, det är kanske inte dig jag saknar egentligen. Platsen du skulle kunna få? men ärligt. Jag vet faktiskt inte.

Hejdu. När jag såg dig sist gick tiden så fort. Jag hann aldrig säga sanningen. Inte till dig i alla fall. Hann aldrig ens titta åt ditt håll ordentligt. Hann inte räkna ränderna på din tröja. Minns bara färgen. Blå.

Är du också här. Såklart. Som fallet, likt alltid. Tänkte på dig ibland. Utan att tänka på det egentligen, hur jag tänkte. Det var så det gick till bara. Glömde att det var till ingen nytta. tänkte och tänkte bara. Förstod nog aldrig hur det egentligen var. Med allt. Med dig. Med ingenting alls?

Solen skiner. det har du väl sett. Det luktar vår i luften och jaha ja luften luktar vår. Det är vår nu, förstår du?
Jag vet inte riktigt längre, ser inte skillnaden. De talade om färgnyanser och grader som förändras, men det känns ganska likt ändå. Tycker inte du också så? Att det är sig likt. Jag har inte ens färgat håret på länge. Allt är fortfarande samma. Som vanligt och som då. Som vad?

Men hej. Har inte sett dig sen sist. Det var verkligen inte igår. Man säger så när man vill berätta att man har saknat någon. Något. Inte igår. inte i förrgår och du. inte i förrförrförrgår heller. Inte ens då. Saknas någon? Du kanske inte märkte det, men jag sade det till dig. Det var inte igår. Så som man säger. Önskar att man sa. Aldrig någonsin sa. Sa men aldrig riktigt menade?

du.uppehåll är bra, men inte nog. Jag skulle hellre se en riktigt bra förklaring.

mvh.


det är lov och min tid tar ibland plats för att skriva texter. små och längre. brev till ingenting. skickar aldrig brev. men tycker om att få.

ingen skulle kanske förstå ett brev ändå.
folk skickar knappt brev längre. Men som tur är finns annat än folk ibland.
Jag sparar brev i lådor.

Jag ville sommar men lufttrycket steg åt höjderna och jag får så lätt huvudvärk då. Åsk-väder innan åskan som aldrig kommer. Men om kvällen brukar det lossna och man kan gå på promenad. Låtsas att det är sommar för att det var det man helst ville.

Det är för kort tid kvar till sommaren egentligen. Jag kommer inte hinna allt innan det är Juni alldeles redan. För lite tid för att tänka klart. Hur jag egentligen vill att allt ska sluta. Eller börja om man säger samma sak på ett annat sätt.

Ändå vill jag sommar mer än någonsin. Jag vill ha sommar med allt som man tänker på när man tänker sommarsommarsommar. Precis allt det man tänker på. Jag tänker mest på att åka bil med nedvevade rutor och lyssna på Winnerbäck. Ganska hög volym, så man får fråga vad man säger om man säger något. Sen du var här har häggen slagit ut. Jag borde ha tagit sönder hans texter för flera år sedan. Men det händer aldrig. Sommaren tar man aldrig sönder.


k ä r l e k.

idag. Det regnar igenom och mitt huvud nynnar Tom Waits. I hope I don't fall in love with you, helt utan att irritera. Jag tycker fortfarande om den. Snart slits den nog sönder tänker jag för en sekund, samtidigt som den spelas en gång till. Igen. igen. Medan regnet är utanför fast fötter fortfarande fryser.
Tänkte på dig idag. Flera gånger.
Cyklade också. Flera gånger. Vi skulle lära oss fysiska slag och hårda sparkar. Thaiboxning som kändes amerikansk boxarfilm. Det kändes i de tunna magmusklerna mest. Känns nog ännu mer på onsdag. Redan onsdag i morgon. Cyklade i regnet. Cyklade tillbaka.
På matten låtsadeds jag förstå och låtsades att det kändes skönt att ha förstått allt det där svåra. Precis det jag inte förstått alls. matematiskt på-låtsas-förstånd.
Sedan var det show. Jag tycker nog att de som går musik är de coolaste på skolan. De bara är det. Kanske för att de också tycker så. De sjöng så man mest önskade att man själv kunnat något så bra. Tänkte på hur fint det är med folk som ser ut precis som folk inte förväntar sig. Som dessutom kan fylla en skolaula med konsertkänslor. Det var grymt.
Cyklade hem igen. Inte hela vägen såklart. Men tillräckligt för att känna regn i ögonfransarna. i skorna.
Tänkte på dig. Igen.

I Hope That I Don't Fall In Love With You
♥

Jag tror på att inget är som man tror. Jag tror verkligen på att ingenting någonsin kan förbestämmas. Jag tror också på att saker händer med mening. Sån är jag. Att allt allt allt har en mening. Anledningen till att saker händer kan ofta vara a-brunnar, minuter som går för fort, en glömska, en buss eller ingenting särskilt alls. Men det finns alltid en anledning, ibland är anledningen du. Så tror jag.
Idag har dagen varit tröttare än jag hoppas dagen i morgon blir. Jag har haft en sådär lite klumig dag känns det som. Vet inte varför, egentligen. Nej i själva verket så vet jag inte, men allt som har kunnat gå på något sätt har gått klumpigt. Sån som jag är, tänker jag direkt att jag måste råkat snudda vid a-brunnen vid cykelparkeringen, det är ju lätt till.
Trött och klumpig. låter hemskt, fast det var inte sanningen. Sanningen var faktiskt finare. Ja, åtminstånde lite finare. Även om jag önskar mig en mindre trött och klumpig dag i morgondsgspresent. Ja tack.

♥

Om man verkligen vet. vad man vill. Vad man är bra på. Vilken färg som är ens bästa till ens hårfärg eller ögon eller bleka vinterhy. Var i världen man hör hemma. Vilka böcker man borde läsa för att förstå. Vem man borde älska. Vad man borde tänka. Vart man ska placera sina drömmar bäst för att få dem att växa. Om man verkligen vet allt det. Då är nog omöjligheten möjlig. Då kan man nog precis vad man vill. Vet man inget av det där, då kanske man vet något annat. Något som ingen annan eller precis alla vet. Då kan man nog bli precis vad man vill ändå. Bara man vet vad man vill.

Mina drömmar flyger högre, som ballonger ungefär. Kanske har de redan flygit för högt för att fånga. Men kanske är det ett tak som stoppar någonstans. Som gör att de är svåra att nå, men inte för höga för att i möjlighet lyckas fånga. Någon annan minut. När jag vet lite lite mer. ♥

Som det regnar i Disney filmerna. Bara öser. En grå tecknad himmel som fäller gråblå tecknade droppar. Sorgsen känsla ska det framkalla, det kom vi fram till. Du som jag inte känner fast du gått där jag gått, men som tydligen var bra på disneytankar. Du som bara kom puffupp och förklarade med djupa ord att allt beror på förväntningarna. Som tröjor man beställer ifrån internet. Man förväntar sig, men vet inte fören man provat dem.
Du som jag aldrig mött, du som förklarar dig själv som internetbeställda tröjor. Är du annorlunda i färgnyansen och för kort i armarna, frågade jag.
Nej, sa du, men tänk dig som katten i shreek, fast tvärtom. Sån är du.
Jag förstår inte varför, du kanske förstår det bättre. Men disneyfilmer förstår jag.
Jag förstår hur det känns när det regnar ifrån tecknade himlar.



Belle
Färger I En Vind
Ett Svart Litet Regnmolm
Du Finns Inom Mig
Ett Hjärtligt Vardagsdags-Grattis
Känn En Doft Av Kärleken
Beauty And The Beast (Celine Dion and Peabo Bryson)
något lätt att le åt. tankar ifrån en magisk värld. Den som aldrig kommer finnas på riktigt.

stå på tå.

På tå på tå på tå. Jag tycker verkligen att Lasse Winterdäck är en himmels skapelse och att han är bäst av alla. Men någon som gör honom så himla bra utan att vara honom är en flickröst som heter Sigvardsson. Lyssna här och få frysrys på armarna fast du sitter med filt. Jag älskar den verkligen. Speciellt just idag. Jag vet inte ens varför.

Varför älskar alla kladdkaka? Man undrar ibland eller antagligen undrar ingen annan än jag. Jag som bara undrar saker om kladdkaka och så undrar jag varför man inte säger saker. Saker som man ångrar att man inte säger samtidigt som man inte säger dem. Berätta varför.

Himmel är mitt favoritord tror jag. Andra vackra är socker. sång. tokkär. garderobsstädning. fläderblomma. hand. familj. pepparkorn.

Om man frågar mig vad jag gör på fritiden borde jag inte svara inget.
Jag borde svara allt.

När det blir vår kommer jag längta efter sommar. Fast egentligen tror jag bara att det är så. Jag kommer skylla på det. På våren. Jag kommer säga att det är sommaren jag längtar efter fast jag egentligen längtar efter dig. Jag kommer bli väldigt längtansfylld. Längtar efter sommar tror jag. Skyller på våren, ibland kanske på A-brunnarna. Jag borde enkelt skylla på dig.

Snart är jag större. Snart vet jag bättre.

Blommiga fötter som frös.
♥

Våren finns på riktigt. Det gör min lilla stad också. Min lilla stad som jag tvingas kalla min för att jag bor här. Fast den kan vara mer än bara lilla staden ibland, aldrig stora, men något mer. Något som gör att det inte gör något att den är liten, som gör att det inte spelar roll att staden är till och med världens minsta och att jag visst tänker fly när jag kan. Något som man kan hitta i staden ibland och som jag gillar. Till och med flera sådana saker finns det. Saker som är bra med den lilla staden som jag bor i och som ju är min. Den som är deras också och den samma som är din.
Isen smälter här så man behöver snart inte smyga längre. Tanterna klarar sig själva över gatorna och det är inte natt klockan fyra efter skolan. När maten i skolan är äckligast äter man ute så alla kläderna luktar uteätning efteråt. Klart att det inte spelar någon roll, mest en objektiv beskrivinng så någon som åt den äckligaste maten i skolan kan förstå. Min tröja luktar fortfarande av ett stycke vardagslyx.
I en liten stad är det lätt att tro att hela världen är likadan. Människorna som lever samma liv och är varandras förebilder, tar efter varandra och växer ihop till en klump av samma sak. Men det kan vara bra också, för då syns de som sticker ut bättre. De som är tvärtemot för att de vill, eller bara helt enkelt för att de inte har likgiltigheten som förebild. De som skulle kunna rädda världen om de ville, eller som kan prata med svåra ord utan att få dem att låta så svåra som de faktiskt är, de som föstår att världen är mer än likadan. Världen som är mer än små gator man kan namnen på och mer än en strävan efter JCmodellens stil på de där treväggade reklampelarna som är över hela staden. Tur att de finns, de som har tankarna högre och som vågar förstå att världen är större. Till och med i en liten liten stad av likadant finns dem. De som gör hela världen större.

Som sagt. våren finns på riktigt. ♥

Någon har köpt för många clementiner igen. Extrapris så man köper alldeles för många. Clementintid i vintertid. Soldränkt snö och vackert väder men bara utanför. Hål i alla strumpbyxor och clementiner som inte riktig smakar. Sånger av erfarenhet men hjälper erfarenheten dem? De som sjunger om det som någon faktiskt förstår, men inte alla kan väl förstå. Eller vem som förstår är kanske inte det som spelar roll alls. Det som spelar roll är kanske vem som bestämde vad som räknas som erfarenhet eller vem som köpte för många clementiner ifrån första början.
Vad ska man göra av tid som finns till för att hinna ikapp hela höstar? Tid att fylla fritt eller tid att tänka sönder. Vad ska man önska mer när det man verkligen önskar inte finns på extrapris. Hur ska man veta vad som är värt att veta eller vad en måndag i Januari egentligen finns till för. Hur ska man straffa sig själv sedan, när man insåg att tiden att hinna ifatt bara blev ytterligare en sak att hinna med. Hur ska man någonsin kunna berätta för de som verkligen behöver veta att den som köpte för många clementiner inte gjorde det med vilje. Hur skulle du svara om jag frågade helt vanligt. Om du ville dela en clementin med mig?

♥

den tionde december. Ibland har man förväntningar om dagar som skulle kunna bli så bra man vill att alla dagar ska vara, men som inte alltid blir så som man vill. Idag kanske var en sådan dag, men utan väldiga förväntningar, bara några små. Små förväntningar som plötsligt blev sanna och växtes större till något som gjorde min dag. Det som kanske var knäppast, knasigast, konstigast och kanske det underbaraste var att litteraturpristävlingen i skolan hade prisutdelning och att jag vann pris. Vill ni så får ni gärna läsa den, här precis nedan.

Dit bussen går

En morgon föddes i natten och reflexer lyste om ryggsäcksbarnen. Sommaren hade för länge sedan fallit sönder i höst och snart var det höstens tur att frysa till vinter. Som vanligt väntade alla körkortslösa människor på bussen. Som vanligt tre minuter försenad kom bussen rullande som ett stjärntecken i en natt. Mörkt som natten, fast tiden var morgon. Sedan åkte bussen och körde mot det som var lite ljusare. Plötsligt syntes allt lite bättre. Asfalten, de planterade rabattblommorna och pizzabagaren som väckte dagen med en rykande Prins. Blöta äckliga löv och blöta äckliga halsdukar för sommaren var för länge sedan borta.

Flickor och pojkar kände fötterna vandra sin vanliga väg och allt var vardag och precis som vanligt. Precis som alla ville att det skulle vara. Där gick så mycket mänsklighet i staden att det var svårt att riktigt lägga märke till alla, men där gick en flicka. En flicka som även hon åkte med en buss som var som ett stjärntecken i natt. Åkte bara för att komma fram till av tuggummi fläckade gator, rabattblommor och skuggan av en massa liv. Flickan gick med fötterna ganska lätt mot marken och vem som helst som lyckades se henne skulle tänka att hon måste vara av väldigt skör sort. Det kunde man tydligt se på hennes vintervita kinder, tunna ögonfransar och på hennes smala sköra ben. Hon gick som om hon gått på skare fast det under hennes fötter låg asfalt. Hon var ganska svår att lägga märke till, men hon var trots allt inte osynlig. Om du såg henne skulle du nog tänka det, att hon såg skör ut.

Flickan själv såg någonting annat när hennes ögon med de tunnaste av ögonfransar speglades i pizzerians fönster. Hon såg någonting förstört. Som en sommar som fallit sönder såg hon ut. Hon hade bara tunna strumpbyxor där hon gick, fast det var så väldigt kallt. Hennes kinder var också kalla och tusentals kalla ord hade samlats i hennes skandinaviskt blonda flätor. Flickan var en del av mänskligheten, men en väldigt liten del. Mänskligheten är ju så väldigt stor och det var sant att hon var liten. Det mesta som sades om flickan var sant, egentligen. Att hon hade en mamma som inte hade råd, att hennes pappa inte fanns, att hennes flätor var för tunna, att hon hade knoppnäsa och att det inte var fint med dunjacka längre.

Egentligen var ingenting konstigt alls med att flickan som sparkade de lättaste löven bort ifrån gatan själv var som ett lätt löv, bortsparkat för länge sedan. Den stora delen mänsklighet kunde väl inte hjälpa att flickans sköra strumpbyxben var så lätta att fälla och att hon var sönderfallen. Det kunde inte vara deras fel.

Flickan gick mot sin vardag och det gjorde alla andra också. Flickor och pojkar. Allt var som vanligt, precis som det skulle. Inte ens när flickan föll var det konstigt. Hon var så skör, det kunde ingen förhindrat. Flickan som hade fallit sönder ifrån sommar till höst. Det var ingens fel.

Nästa morgon föddes i en natt. Några gatljus lyste upp och några reflexer ifrån ryggsäcksbarnen lös också när en buss kom. Som ett stjärntecken i en natt. En buss fylld med körkortslösa människor som åkte mot sin vardag, sin stad. Allt lystes upp lite mer för tiden gick och man såg nu den hårda asfalten, de fula rabattblommorna och snart hade pizzabagaren väckt hela världen med sin cigarettrök. Där vandrade flickor och pojkar som vanligt och allt var precis som vanligt. Allt precis som det skulle fast bara nästan. Nästan helt vardagligt vanligt. Nästan så som alla ville att det skulle vara. Fast nu hade stadens skugga av liv blivit mindre. Flickan som fallit ifrån sommar till höst, hade nu frusit till vinter.

♥

himlen var stor i en färg du inte skulle kalla en färg för den var nattsvart. Nattsvart i morgonen och det var så kallt att sekunderna nästan frös sönder och vår tid var en känsla av ingenting. Sedan blev den dagblå, himlen. Dagblå fast nästan vit. Luft så kall som frost mot kinden och andedräkter och kalla tår. Vinterliv i småstad som aldrig är förberedd på något annat än det som är just småstad. Persiennfabriksskuggor över busstationen som säger just det. Småstad. Vinterliv och andedräkter som fastnar och konserveras för ett slag i luften som finns för oss. Luften vi delar på. Luften som är just våran. Vi som är varandra och vi som lever vinterliv i skuggan av en himel som snart är nattsvartsfärg igen. Inte ens December.

Och tack för att dagarna går för då kan listan som ju fortfarande finns, klippas kortare. Franskaprov över, redovisning av turism i sal på tredje våning över, sista snutten engelskaprov över och det kan ju vara skönt att få klippa bort. Klippa bort och glömmas för att säkert någon gång komma tillbaka, men sedan glömmas igen. Fira med fika på mysigaste caféet i stan innan svenskan. Svenskan som bara satts sönder.
Sedan mer av en dag som onsdag är och sedan var inte allt som jag trott, men vad gör det egentligen. Sedan kom sedan, och gult lysande arbetardräkter byggde om världen för att förenkla för framtiden. organisera mera. Fast de försvårade för bussen som fick vänta lite. Men kanske är det bättre, att vänta lite för att få det bättre sen. När det blir vår tur. Bilr det vår tur någon gång? Ja. när gula dräkter byggt om världen för oss.

♥♥♥