Ingen lever väl en dag utan att tänka på omöjligheten. Det som inte kan vara möjligt. Det som aldrig kommer gå. Det som bara går för andra. Det som är deras möjlighet. Vissa dagar känns nog mer så än andra. Säkert mer för en del och kanske aldrig för andra.
Som när luften bara blåser ut ur en och det blir tungt att andas in igen. För man vet att bara man andas in kommer man tvingas blåsa ut igen och kanske går ingenting framåt. Bara runt som bussarna som bara kör och kör men alltid kommer tillbaka. Precis som klockan som aldrig kommer till dörren. Precis som dagarna som är samma fast de byter namn, fast de är ju aldrig samma men ändå. Kanske är vissa dagar gjora av glas och andra av asfalt och andra helt inlindade i bomull och moln. Kanske är det tur att det aldrig blir morgondag och kanske är ingenting som någon tror egentligen. Eller så är det bara precis så. som man tror. Antagligen ska det vara så.

Januari ser ut som januari är tänkt att se ut. ♥