en dag till har snart ätits upp då den råkade blandas ner i krabelursmeten och stekas slut på medelvärme. Vad som har gjorts idag är detsamma som summan av 0+0+0+0+0 i oändliget. Ingenting. Det vill säga Ingenting som inte var snurrar i grön långklänning, några tusen ord i en bok som måstes igenom, krabelurer och ovikta onödiga minuter till annat som tillhör ingentingkategorin. 0+0.
För att i alla fall komma fram till någonting bytte jag grönt långblommigt mot gamla herrbyxor. Bytte tystnaden i huset mot en ung mans röst alldeles för högt, en röst som inte kan bli bättre. Aldrig sämre heller. När jag var 11 år köpte min mamma en CD till mig som var den allra allra bästa i min då 11åriga värld. Ett halvår senare köpte mamma en ny CD. Det var en likadan för den andra hade slitits sönder i min klumpiga silvergrå spelare. För er som aldrig någonsin låtsats vara lite djupa eller inte alls i 11-årsåldern och för er som fortfarande inte hört den unga mannen sjunga. För er som faktiskt läser vad jag skriver lite då och då. Till er.

♥